Android fast ändå inte

Min relation till mobiltelefoner som baseras på operativsystemet Android har varit ganska ensidig genom åren: jag har tyckt oerhört illa om dem. De har, i bästa fall, varit mer eller mindre kopior av Apples mobiltelefoner, både i mjukvara och hårdvara, något som fortsätter till denna dag med höjdare som Ouktel U18 som är en rak kopia av iPhone X, bortsett från att den kör Android då. Men notera: den är “Best for future!”, enligt tillverkaren.

Samsung har inte slitit överdrivet mycket med att göra sina telefoner bättre än Apples, de har i de alla flesta fall lyckats skapa blekare och sämre kopior som visserligen kan låsas upp med både fingeravtryck och ansiktsigenkänning men ingen av funktionerna anses egentligen vara 100 procent säkra och därför ska man, om man är rädd om sin information, inte överlåta säkerheten i sin telefon till dessa funktioner. På tal om det där med säkerhet och sin egna information är Android i praktiken en stor tratt som leder till antingen stora företag, som Samsung, eller till den kinesiska statsapparaten dit all information du matar in i din telefon, allt från kontakter till lösenord, skickas över till deras servrar och sen kan man bara börja fundera på vad som händer därefter.

Samsung, LG och andra mer eller mindre shady tillverkare har därmed fått kalla handen av mig genom åren som gått. Det har dock funnits ljuspunkter - OnePlus är ett märke som närmar sig Android på ett litet annorlunda sätt. Med fräsch design av hårdvara och ett rent och städat grafiskt gränssnitt så kändes deras telefoner som något som jag faktiskt kunde överväga att byta till, tills det avslöjades att deras telefoner hade grava bakvägar som företaget kunde använda för att trycka in programvaror genom, rakt in i telefonen, utan att användaren visste om det eller kunde göra något åt det.

Kvar återstod egentligen endast ett företag - HTC. Deras One-telefoner har jag alltid gillat och jag övervägde länge att köpa en HTC One M9 med Windows Phone som operativsystem men produkten fanns aldrig riktigt att få tag i här i Sverige och Microsofts mobilsatsning har ju som bekant placerats i en öppen kista om det mot all förmodan skulle få ny vind under vingarna. Än så länge tycks dock stiltje råda…

Hur som helst - jag noterade att priserna på HTC One M8 hade rasat betänkligt på eBay och via flera kinesiska butiker i både Kina och Hong-Kong så erbjöds nu fabriksrenoverade telefoner av denna modell för 700-800 kronor inklusive fri frakt. Jag slog till, dels för att jag var, och är, nyfiken på om Android kunde vara bra, dels för att jag var nyfiken på det alternativa operativsystemet LinageOS, och dels för att jag som jag tidigare beskrivit sökte efter en lite enklare, renare, mobilupplevelse utan en massa distraherande element som inte bara sociala medier kan innebära utan också ett plottrigt gränssnitt som Apple sannerligen kan sägas ha gjort sig skyldiga till med de senaste versionerna av iOS.

Allt ser bra ut

Jag trodde jag skulle få vänta i månader på att min telefon skulle anlända från folkrepubliken men det tog inte ens två veckor så låg den i brevlådan. Jag öppnade förpackningen och till min stora förvåning så låg telefonen i en vit låda, utan någon HTC-märkning utöver en varudeklaration som klistrats dit. Jag öppnade lådan och däri låg en telefon som såg helt ny ut, med hörlurar, laddkabel, laddare och annat i vad som såg ut att vara orginalförpackningar. Fullt godkänt så långt.

Jag laddade upp batteriet och satte sedan igång att installera lite applikationer, konfigurera mitt e-postkonto och så vidare. Allt flöt på superbra. Sen installerade jag en applikation från VMware som skickade upp följande ganska otrevliga varning i ansiktet på mig:

Man kan fundera på flera saker när man ser detta: vem tillhörde fabriken som renoverade telefonen? Vad har de egentligen installerat för operativsystem på telefonen när den skickades ut till mig och andra? Att det är Android rådde det ingen tvekan om, men vad snurrade under skalet som jag inte visste om? Var den verkligen “rootad”, som Android-världens motsvarighet till iOS-världens “jailbreaking” brukar kallas? När jag såg det där meddelandet så insåg jag att jag måste radera hela telefonen, grundligt, och att jag också måste byta lösenord på en rad tjänster som jag redan konfigurerat upp. Det var dags för det senare sedan länge, men blotta tanken på att mitt lösenord till mitt Google-konto, Facebook, Twitter, Spotify, Slack och en rad andra tjänster kunde vara i händerna på någon annan fick mig att accelerera bytet av lösenord på alla tjänsterna till nya dito som numera är minst 16 tecken långa och slumpmässigt genererade.

För den som undrar: tanken var aldrig att ha kvar alla dessa sociala medier på telefonen, men jag var genuint nyfiken på hur dessa applikationer såg ut i sin motsvarighet på Android. Helt okej, har det visat sig.

Efter att ha raderat hela telefonen, lyckats sätta den i ett utvecklarläge, installera ett program i min Mac som sedan låter mig, via ett återställningsprogram i telefonen, skjuta in zip-filer med programkod i rakt in i telefonen. Kod som sedan packas upp av återställningsprogrammet och installeras.

Efter någon timmes pillande hade jag inte bara LineageOS på telefonen utan också valda Google-applikationer för att kunna synka bilder till min Mac eller för att kunna ladda ner applikationer som exempevis Dropbox, Slack eller Pocket Casts. LineageOS står sig dock väl på egen hand utan Google - den inbyggda e-postapplikationen stödjer Exchange Server, vilket vi tackar för, och därmed får man också in sin information för kalendrar och adressböcker utöver e-posten. Inte illa för ett operativsystem vars källkod finns att hämta på Github om man så önskar.

Hur är då telefonen? Jag tycker att HTC One M8 är den sista snygga modellen i HTC One-serien. Den har sannerligen några år på nacken men jag tycker inte den upplevs som särskilt seg, varken med Android eller LineageOS installerad. Telefonen har 32GB lagringsyta på insidan, plus 4GB till som jag stoppade in via ett micro-SD-kort. Man kan ju göra sånt där med Android-telefoner. Kvalitetskänslan tycker jag är överlag hög i den här telefonen. Alla knappar känns bra, telefonen känns responsiv och ska man vara helt ärlig så är baksidan på HTC One M8 snyggare än de flesta framsidor av andra Android-telefoner från främst Samsung.

LineageOS känns fräscht, okomplicerat och förtjänstfullt fritt från den plottriga användarupplevelse som både Android och iOS erbjuder numera. Är man ute efter en ganska kraftfull telefon med en hyfsad kamera, bra WIFI-täckning och bättre ljudkvalitet i samtal jämfört med en iPhone 7 så tycker jag att en HTC One M8 är ett bra köp, om man är beredd att mecka en massa för att få telefonen man vill ha. Jag har varit fundamentalt ointresserad av allt sånt här under många år nu men det har blivit roligt att mecka och hacka igen så varför inte göra det i en mobiltelefon?

Kameratest

Att ställa en fyra år gammal telefon mot en ett år gammal telefon är orättvist, i synnerhet när det gäller kameror. Att ställa en HTC One M8 mot en iPhone 7 är inte bara orättvist utan rent av hänsynslöst. Jämförelser är dock roligt, och i synnerhet när det gäller fotografering i dåligt ljus.

Bilden nedan togs runt midnatt i mitten på mars 2018 och visar tydligt hur hårt Apple arbetat med sina kameror. Värt att notera är att HTC One M8 redan när den lanserades fick kritik för att kameran inte var något vidare, och det är också fullt möjligt att kameraapplikationen i LineageOS, som kördes med alla inställningar som de kommer med standardinstallationen, inte är särskilt optimerad för att ta fram det bästa i kameran, så det är värt att ha i åtanke när du tittar på första bilden nedan:

Att bilderna inte är lika stora beror helt enkelt på att bilden från iPhone 7 har nästan dubbelt så hög upplösning jämfört med den i HTC One M8, 4032 x 3034 pixlar jämfört med 2688 x 1520 pixlar. Båda bilderna är tagna med HDR-läget aktiverat.

Lite närbilder på en utelampa under snö skvallrar om samma förhållande telefonerna emellan när det gäller bildkvalitet. Först ut bilden från min iPhone 7:

Sedan samma motiv tagen med HTC One M8:

Det märks på många sätt att HTC One M8 är en gammal telefon, fotografering är ett av dem. På andra sätt märks det inte alls - telefonen känns faktiskt rapp och smidig att använda trots den 5 tum stora skärmen och jag tror jag kommer gilla att ha HTC One M8 i fickan även i framtiden.

Saker kan alltid bli bättre

Nivån på de applikationer jag installerat är förvånansvärt hög jämfört med några år sedan då Android i sanning var en andra klassens medborgare i applikationsvärlden. Den på iOS klassiska Twitterklienten Echofone lever och frodas på Android och för 49 kronor så kan man köpa Pro-varianten och slippa annonserna som annars finns i gratisvarianten. Min applikation för lösenordshantering på Mac och iOS, pwSafe, heter PasswdSafe på Android och baseras på den öppna källkoden för samma applikation för Linux, Windows, med flera, och de är alla kompatibla då de använder samma format för hantering av lösenorden: .psafe3.

Ett irritationsmoment här är att jag synkroniserar min databas med lösenord via Dropbox och även om jag i Dropbox-klienten väljer att ha lösenordsfilen offline, alltså lokalt lagrad på telefonen, så kan jag inte hitta var den finns. Från filväljaren i PasswdSafe finns vad jag lyckats se inget sätt att gå till mappen där Dropbox lagrar sina filer “offline”. Därför får jag öppna min lösenordsdatabas genom Dropbox-applikationen vilket givetvis fungerar men det borde finnas ett bättre sätt att göra det på.

Ett annat irritationsmoment är hur man hanterar notifieringar i LinageOS. Jag har exempelvis slagit av allt vad vibrationer heter när jag skriver på tangentbordet eller för notifieringar. Trodde jag, det vill säga. När man slår in lösenkoden så vibrerar ingenting längre, vilket är skönt, men sen går jag in i en applikation och det börjar vibrera igen. Jag listade snart ut att inställningarna inte är systemomfattande utan snarare är per applikation, vilket kanske är det smartare eller dummare sättet att göra det på beroende på hur man ser på saken. Förvirrande är också hur man justerar notifieringar för varje applikation. Telefonen ska inte pipa eller vibrera när det kommer en notifiering utan endast visas på skärmen och i LinageOS så gör man helt sonika så att man trycker på en notifiering för att få upp inställningarna för hur notifieringar ska visas och om de ska låta eller inte.

Ett klick på “more settings” visar tydligare vad som sker när en notifiering kommer in, men att ha ett sorts klassningssystem för applikationers notifieringar är väl att överdriva det hela en aning. Ge mig hellre några enkla kontroller för om en notifiering ska vibrera, låta eller ens visas på låsskärmen.

Eftersom jag medvetet valt att köpa en fyra år gammal Android-telefon så ska jag inte klaga på det faktum att jag saknar Touch ID från min iPhone 7 något oerhört enormt mycket. Det gör mig egentligen ingenting att slå in låskoden, det gick ju utmärkt innan iPhone 5 lanserades också, men man vänjer sig snabbt vid att slippa göra det i en modern iPhone och även om det finns modernare Android-telefoner med ungefär motsvarande funktion som Touch ID, fast mindre säkert, så är de fula, stora, klumpiga och kommer från företag jag inte har någon som helst lust att ge mina pengar till.

Summeringsdags då: är det en god ide att köpa en fyra år gammal, fabriksrenoverad Android-telefon för 700-800 kronor från Kina, låsa upp den och installera ett tredjeparts-operativsystem och sedan använda den i dagligt bruk? Om man vet vad man gör, och har tid och tålamod så säger jag bara: varför inte?



Nästa text

Så använder jag Jekyll för min blogg