På resande fot

19 September, 2015

För en sisådär 15-16 år sedan var jag chefredaktör.

Smaka på det ordet. Prestigefyllt. Laddat. Men också fruktansvärt mycket jobb.

Att vara chefredaktör på en mindre IT-tidning innebar inte bara att tidningen skulle fyllas med innehåll varje månad. Det innebar också en hel del resande till pressmöten och konferenser för att visa att vår lilla IT-tidning minsann var på banan och var med där det hände, allt för att få leverantörerna intresserade av att annonsera hos oss.

Och som jag reste. Jag levde i en bubbla och en föreställning om att resandet var glamouröst, att det var speciellt att bo på hotell 10-15 dagar per månad och börja känna igen passkontrollanterna på Heathrow. Jag funderade på detta för en tid sedan och mindes då hur det kom sig att jag hamnade i den föreställningen under ett par år.

Det var en reklamfilm.

Jag minns inte vad reklamfilmen gjorde reklam för, men i den är det en pappa som är ute och reser. Hans dotter saknar sin pappa och han har lovat henna att ringa när han kom fram till sin destination. När dottern slutligen får samtalet utbrister hon “Daddy!” och pappan svarar “A promise is a promise”.

Det känns ganska fånigt att erkänna att en sådan sak kunde sätta griller i huvudet på mig men är man en ganska omogen 25-åring som just fått sitt livs drömjobb och allt bara går som på en räkmacka är det kanske inte helt svårt att sväva iväg lite.

När jag efter några månaders intensivt resande satt på golvet på Heathrow med 39 graders feber, redigerandes en artikel på min bärbara dator (uppkopplad via GPRS till en närmast ohemulig kostnad) började jag sakta men säkert ifrågasätta om det var värt det. Jag hade varit på besök i London och skulle vidare till Seattle.

Hemma fanns familjen med en dotter som var drygt ett halvår gammal och vår första dotter, då 3,5 år gammal, som undrade var pappa var. Inga telefonsamtal eller videosamtal via iChat i världen kunde ersätta det så jag började tacka nej till resor, först till de utanför Europa, sedan till de utanför norden och till sist till de utanför Sverige.

Än idag, 15 år senare, har detta satt sina spår. Om jag är borta så mycket som en natt från familjen får jag dåligt samvete och ska jag resa någonstans nu så gör jag det med dem. Det är det löfte jag gett mig själv och också dem.