Kanske en av historiens bästa filmer

17 February, 2015

Det är en väldigt märkvärdig film, i synnerhet med tanke på att det är en så kallad “ungdomsfilm”. Släppt för 30 år sedan, 1985, är The Breakfast Club något så intressant som en riktigt sevärd “collegefilm” som de kallades då. Fullpackad med smarta repliker, en på pappret omöjlig handling men som i praktiken fungerar helt lysande och med riktigt bra skådespelare (som då gick under öknamnet “The Bratpack”) har denna 97 minuter långa film lyckats få 7,9 av 10 poäng i betyg på IMDB.

The Breakfast är på många sätt en motsägelse. Å ena sidan är det en film som säljs hårt på de fem huvudrollsinnehavarna och det faktum att de var superkändisar genom tidigare filmer av regissören John Hughes.

Den säljande undertiteln för filmen var minst sagt pompös:

They only met once, but it changed their lives forever

Vad är då grejen med The Breakfast Club?

Många som sett den tycker den är oerhört tråkig. Det händer ju ingenting, är ett vanligt återkommande betyg, och det är precis det som är det geniala med handlingen: fem ungdomar samlas en tidig lördagsmorgon för en dags kvarsittning i skolan. De är där av olika anledningar, och de är ett tvärsnitt av det amerikanska samhället under Reaganåren i USA - en värsting, en sportfåne, en rikemansdotter, en nörd och en tjej som bara är “annorlunda” och inte passar in någonstans.

Intressant nog har de en sak till gemensamt utöver att de går i samma skola och ska sitta på kvarsittning tillsammans - de kommer alla från hem där de vuxna i deras liv inte förstår dem. Det är inte en del av handlingen som bär filmen framåt men det antyds lite senare i filmen vid några tillfällen och hänger man med redan i filmens inledning får man reda på allt man behöver veta om ungdomarnas situationer hemma.

Sportfånens pappa tycker inte sonens mobbningsattack mot en svagare klasskamrat var något att skämmas för utöver det faktum att sonen åkte dit. Nördens mamma skäller ut sonen för att han reagerat negativt på ett dåligt betyg och brutit ihop över det. Den annorlunda flickans familj visar inget intresse av att säga hejdå till henne utan dumpar henne vid skolan och åker snabbt därifrån och rikemansdottern klagar över att hon ska tvingas tillbringa en hel lördag i kvarsittning och antyder att pappan borde kunna göra något åt det. Pappan å sin sida lovar dottern att åka och shoppa med henne som kompensation för det faktum att hon straffas för något hon inte borde ha gjort i första hand.

Värstingen kommer gående, ensam, över skolgården. Ingen förälder bryr sig om honom, och vet sannolikt inte ens att han sitter i kvarsittning.

Det finns massor med andra saker som gör filmen värd att se och som också stärker mitt intryck av att de fem ungdomarna faktiskt var riktigt bra skådespelare. I en scen sitter ungdomarna (skådespelarna var i själva verket mellan 17 och 26 år gamla när den spelades in) och ska berätta varför de fått kvarsittning, men scenen, som är en av de tyngsta i hela filmen, fanns inte i manus utan skådespelarna improviserade sina repliker.

Filmens scener är inspelad i samma ordning som de visas i den färdiga filmen, en film som för övrigt var 2,5 timme lång och också hade varit det om regissören John Hughes fått som han ville. Hughes sade senare att han hade den enda kompletta kopian av The Breakfast Club, som klipptes ned till 1,5 timme. Negativen för de bortklippta scenerna förstördes.

Jag hade gärna sett hela den filmen, men samtidigt går det inte att komma ifrån det faktum att The Breakfast Club i den form som filmen fick när den släpptes var ett mästerverk, kanske den bästa film John Hughes någonsin skrev och regisserade.