Att ligga på sjukhus

05 September, 2019

Till och från det senast året har jag haft lite problem med magen. Ibland har jag inte fått behålla vad jag ätit och haft ont i magen. För drygt fyra veckor sedan blev detta betydligt värre och magproblemen satt i flera dagar i sträck. Sedan blev det sakta bättre men inte helt bra. Så jag bestämde mig för att besöka vårdcentralen och be dem kolla - jag hade läst på lite innan och hade noterat att jag hade många överensstämmande symptom med det som kallas Crohns sjukdom och med det i åtanke begav jag mig till vårdcentralen på förmiddagen en onsdag.

Tanken var att få det kollat och sen åka tillbaka till jobbet igen men i skrivande stund har jag varit på Danderyds sjukhus i ett dygn, först på akuten i sju-åtta timmar där det togs en rad prover på mig och där jag också fick dropp. Sedan hamnade på avdelning där jag spenderade resten av tiden på sjukhuset.

Den avdelning jag först hamnade på är en avdelning för lungpatienter, och där hamnade jag för att de inte hade plats på den egentliga avdelningen jag skulle till. Den avdelningen hamnade jag på senare och därefter var det ytterligare undersökningar som jag väntar på nu när jag skriver detta.

I den sal jag först låg i fanns två patienter till - en man från Eritrea som hade grava lungskador (från rökning, misstänker jag) och som skulle åka tillbaka till sitt hemland inom kort. Han verkade mest irriterad över att inte få med sig mediciner hem till hemlandet för ett helt år än det faktum att han är gravt sjuk. Den andra rumskamraten var en kvinna med en cancertumör och med återkommande proppar. Hon höll masken inför läkarna när de frågade hur hon mådde men när hon trodde att ingen såg torkade hon tårarna från sina ögon. Sånt blir man ganska tagen av, det är både jobbigt och nyttigt att dela rum med andra som är sjuka för det ger en perspektiv - här är människor som sannolikt inte kommer leva så värst länge till medan jag kommer göra det även om jag inte kommer kunna äta och dricka exakt som jag vill.

Det är mycket med svensk sjukvård som inte är som det borde, det är inte sällan överbelagt på många sjukus och personalbrist gör att avdelningar måste stängas. Samtidigt gör de som arbetar på detta sjukhus ett enormt jobb - de är trevliga, positiva, lugna och proffsiga och har också humor (se bilden ovan där sköterskorna ville skoja med mig om att jag inte fick äta från midnatt och framåt… och då illustrera det med en öl och en hamburgare) och de gör definitivt livet lite enklare när man egentligen bara sitter och väntar på att nästa sak ska hända.

I skrivande stund har jag fastat tio timmar. Samtidigt har jag egentligen inte ätit ordentligt på fyra dygn vilket också syns på vågen. Den senaste månadens problem har inneburit, eller medfört om man hellre ser det så, att jag gått ner 5,5 kilo i vikt (ett kilo på det sista dygnet) vilket jag sannerligen behövde men det var kanske inte det sätt jag hade önskat att jag gått ner i vikt på.

Uppdatering

Nu är det måndag och jag har varit på Danderyds sjukhus sedan i onsdags förra veckan förutom med några få timmars permission igår söndag då jag fick åka hem och fira min hustru på hennes 40-årsdag. Efter en ordentlig undersökning av tarmsystemet i fredags visade det sig att jag hade sår och inflammation på tunntarmen och en lättare inflammation på tjocktarmen. Min hobbydiagnos, Crohns, visade sig stämma. Jag har fått kortison intravenöst sedan i onsdags kväll och det känns i kroppen för det är inga små doser de skickar i mig heller.

Jag hade räknat med att få åka hem idag, och det hade personalen på avdelningen också för de hade räknat med att få min plats till en annan patient så nu har jag ett enkelrum för 24 timmar framåt eller så innan jag får flytta tillbaka igen, om jag inte lyckas bli utskriven imorgon tisdag.

Oavsett vad kommer jag få äta kortison ett tag framöver även när jag blivit hemförlovad, och med det blir det sannolikt en sjukskrivning som följer. Efter en del inventerande har det visat sig att jag har flera släktingar som har Crohns sjukdom så det kanske inte var så underligt ändå att jag också åkte på det.